För några veckor sedan åkte the fantastic four till skogs för att umgås i Annas stuga. Miljön där är så obeskrivlig, jag tappar andan varje gång vi är där. Mitt ute i ingenstans och en gråtfin utsikt över den lilla sjön. Vi gick ner till bryggan på kvällen och blev som förhäxade av vattnet som reflekterade hela himlens stjärnor. Det var som att stå mitt i vintergatan, fullkomlig förundran och förskräckt på samma gång. 

Jag, Jonathan och Rickard hade köpt med oss fika att bjuda på under kvällen.

Jonathan berättade sagor för oss tills vi somnade, intryckta mot varandra i trånga sängar. Och på det viset fortsatte natten. Vi sov i omgångar, medan de som var vakna lyssnade på P3. Det vackraste var när de andra hade somnat, medan jag var vaken och lyssnade på Capital Cities's Safe and sound, och slukade hela situationen så gott jag kunde. Kugnet, mina vänners djupa in-och utandningarna, det nyvakna tillståndent som fick mig att vilja somna om men inte vågade riskera att missa en enda sekund av ögonblicket.

Det var mycket fnissande och gapskrattande. Mina vänner är så fina, jag blir så himla himla glad av dem. Det faktum att fyra så pass olika människor ändå passar så bra ihop, det är oslagbart.

När jag gick ut ur stugan för att gå på toa stod jag ett bra tag och lät allting stanna upp. Lyssnade på tystnaden och tänkte att det är såhär livet ska vara.

Grabbarna åkte hem runt halv tre medan jag och Anna övernattade. Kaminen krånglade tyvärr och försökte rökförgifta oss hela kvällen, men vi klarade oss (däremot behövde jag vädra allt jag hade med mig i några dagar efteråt).