Döden är inte något som vanligtivs skrämmer eller bekymrar mej, men på sistonde har jag haft ovanligt mycket kontakt med den. Visst, den skrämmer mej inte nu heller, men jag har insett att det läskiga är att bli lämnad kvar. Att vara medveten om någons totala frånvaro, att det inte längre är en möjlighet att ses igen, inte på denna jord.

 

Jag tänker på allt jag ser och upplever och hur han aldrig kommer uppleva eller se något igen. För mej innebär döden att kroppen och själen skiljs åt. Hans kropp kommer aldrig att uppleva den här sommaren, hans kropp kommer inte få hålla om dem han älskar och hans kropp kommer aldrig gå ut gymnasiet. Vad hans själ beträffar hoppas jag att han hittar ro bortom allt mörker som avslutade hans liv.

Vissa stör sej på att vi minns de döda som mycket bättre personer än de kanske var, jag tycker det är fint. Det visar att det är trots allt det goda som berör oss mest, det är det som vill dröja sej kvar efter döden. 

Det är läskigt att tänka på att desto äldre vi blir, desto mer förstörs vi. Vi blir bara allt vanare att följa samhällets normer och att bli tillsagda hur vi ska tänka. Inte konstigt att vi tappar vår fantasi, och med den försvinner också förmågan att tänka sig in och förstå saker vi inte känner till. 

Vi skulle må bra av att bryta tankemönster. Jag tror vi måste tänka dumt för att göra det. För allt det vettiga är sånt vi är vana vid. Det är nog så att det krävs lite galenhet för att bli fri. 

Där är bra att minnas. Att minnas de stunder som kändes magiska, som kändes värdefulla, som kändes mänskliga. Av sådana stunder bildas det kryphål, titthål och dörrar genom de enorma murarna runt mitt allt för mjuka hjärta.