Ikväll väntas Halloween mys med härliga personer! Vi ska äta onyttigt och kolla på skräckfilm, det senare är jag dock inte så taggad för. Skräckfilmer och jag går inte ihop, oh well, jag får väl gömma mej bakom någon.
Igår kväll hängde jag med ku (kyrkans unga), vi tävlade, pratde och hade kul från kl sju till tre på natten. Det hela avslutades med sång i kyrkan som var piffad med kuddar, filtar och ljus. Idag vaknade jag runt tolv och åt frukost till Gilmore Girls. Nu hade jag tänkt ta mej en prommenad så att jag inte slöar bort hela dagen.
Jag känner mej oroväckande shopping-sugen idag, men jag får tygla mej tills jag ska till Sundsvall i helgen. Istället lägger jag upp lite inspirationsbilder att drömma till.
Dagens tips: Lyssna på albumet Infruset med Mando Diao, sjukt fint och det är Gustaf Frödings dikter som utgör texten. När jag först började lyssna på albumet tycket jag att det var helt ok, En Sångarsaga var min bästa. Dock tyckte jag att det var lite svårt att förstå texterna helt ut. Men med tiden har alla låtarna växt på mej och nu får jag titt som tätt cravings efter den musiken. I mina öron låter de allihop som sagor eller vaggvisor. Mysigt!
lagar mat och förbereder hemmaspa. När detta är klart ska jag mysa ner mig och kolla på "The heat". Idag är en bra dag, har inte varit såhär nöjd med att bara vara hemma och ta det lugnt på ett bra tag. Den där förbannade rastlösheten.
Jag vill vara kär. Jag vill känna det där pirret när man öppnar facebook och ser att man har ett nytt meddelande, eller ännu bättre, när man går för att möta honom med bultande hjärta och ett fånigt leende. Jag vill uppleva en ny första kyss. Jag vill känna mej hopplöst klumpig och fnittrig i hans närvaro (men han ska ofc bara tycka det är sött). Jag vill vakna på morgonen och ha ett sms med ett "Godmorgon <3" i. Jag vill kunna prata om allt med honom.
less på att vara en kropp en kropp som alla ska tycka till om en kropp som ska anpassas för andras skull jag vill ju vara så mycket mer
skapar ett scenario i mitt huvud hur jag greppar tag i mitt ansikte bänder upp det delat itu och ut flödar neonfärgad rök själen och allt jag vill göra gör jag
Känslan när man gör något fast man vet att man kommer att man inte kan, när man vet att det är kört. När man gång på gång måste göra bort sej. Muntliga presentationer, I hate it. Men samtidigt vet jag att jag överlever och kanske finns det möjlighet att jag blir lite bättre på det varje gång jag står där och skakigt säger det jag ska säga.
En annan underbar känsla är när man verkligen tar en chans och visar sej sårbar inför någon annan och denne någon är inte intresserad. Sedan går man runt och känner sej som en idiot och oroar sej över vad andra ska tycka. Det är väl inget alls att skämmas för men jag blir så paranoid.
Jag vet att han har lagt märke till mej och att han måste ha varit lite intresserad. Men han ville väl inget mer med det. Inte jag heller från början men sen tänkte jag "äh, man måste väl leva lite!". Jag brukar alltid spela säkert, det kanske är dags för lite ändring. Jag må ha chansat men det blev inte som jag hade tänkt mej. Fast det blir det aldrig.
Det här är antagligen inte det mest intressanta att läsa om, men jag behövede "get it out of my system". Ventilera känslorna via text. Mycket nyttigt för att få perspektiv o.s.v.
Men nu hör det till det förflutna och idag var en bra dag! Vi hade poängjakt på skolan. Det innbär att hela skolan delas upp i olika lag som ska utföra en lista med underliga uppdrag för att få poäng. Jag kan inte annat än att älska min skola.
Idag har jag (och mitt fabulösa lag ofc!) bland annat:
Skapat en egen pokémon, den hette Reenaav och var helt fabulös, eld typ.
Gått fram till en främling på stan och sagt "aa det tycker jag också!" och sedan börjat prata med denne som om vi kände varandra. Det var en trevlig småbarnsmamma som bjöd in mej till hennes barns Halloweenkalas. Roligt när de hakar på och bjuder på sej själv.
Filmat när samtliga ur mitt lag gjorde Harlemshake på tågstationen
Blivit fasttejpad 2 dm ovanför marken vid en stolpe
Bett en pensionär skriva på ett kompiskontrakt
"Titanicat" med en lärare (detta gjorde dock inte jag)
Trots att vi klarade av dessa och många fler fantastiska utmaningar så vann vi inte. Men vi hade kul och jag kommer garanterat använda de här minnerna för att bli på bättre humör när jag har en dålig dag!
Det är fredagen innan höstlovet och jag ligger hemma och är sjuk. Vaknade och var riktigt yr imorse, har varit det till och från de senaste veckorna men vet att det brukar gå över ganska fort efter att jag klivit upp och ätit, men idag blev det inte så. Allting snurrade när jag stod i duschen, frukosten hade ingen effekt och att när jag skulle sminka mig tog det 30 minuter för att endast få på min foundation. Så någonstans där gav jag upp, letade mig fram till soffan och bad böner att jag skulle få somna om. En och en halv timme senare vaknade jag, fortfarande mör och har inte vågat röra mig sen dess. Så idag planerar jag ingenting, kolla på film, läsa och äta lite äppelpaj kanske. Jag och mamma bakade en paj igår som blev så himla god.
Behöver bara lätta på hjärtat och berätta om vad jag fått upplevt idag. Jag var nämligen på cellgrupp nu ikväll med fem übermysiga tjejer. Och tjejen som vi var hemma hos hade ett så makalöst hem så jag tror det är omänskligt, aldrig förut har jag varit i ett hem med så mycket charm på så pass liten yta. En liten bod, en etta, ute i skogen. Turkosa stolar, gamla grytor med blommigt motiv och en liten tramporgel bredvid sängen. Värmeljus överallt och kanelte tillsammans med nybakt bröd. Jag är helt blown away. Världens. Vackraste. Lya.
För några veckor sedan åkte the fantastic four till skogs för att umgås i Annas stuga. Miljön där är så obeskrivlig, jag tappar andan varje gång vi är där. Mitt ute i ingenstans och en gråtfin utsikt över den lilla sjön. Vi gick ner till bryggan på kvällen och blev som förhäxade av vattnet som reflekterade hela himlens stjärnor. Det var som att stå mitt i vintergatan, fullkomlig förundran och förskräckt på samma gång.
Jag, Jonathan och Rickard hade köpt med oss fika att bjuda på under kvällen.
Jonathan berättade sagor för oss tills vi somnade, intryckta mot varandra i trånga sängar. Och på det viset fortsatte natten. Vi sov i omgångar, medan de som var vakna lyssnade på P3. Det vackraste var när de andra hade somnat, medan jag var vaken och lyssnade på Capital Cities's Safe and sound, och slukade hela situationen så gott jag kunde. Kugnet, mina vänners djupa in-och utandningarna, det nyvakna tillståndent som fick mig att vilja somna om men inte vågade riskera att missa en enda sekund av ögonblicket.
Det var mycket fnissande och gapskrattande. Mina vänner är så fina, jag blir så himla himla glad av dem. Det faktum att fyra så pass olika människor ändå passar så bra ihop, det är oslagbart.
När jag gick ut ur stugan för att gå på toa stod jag ett bra tag och lät allting stanna upp. Lyssnade på tystnaden och tänkte att det är såhär livet ska vara.
Grabbarna åkte hem runt halv tre medan jag och Anna övernattade. Kaminen krånglade tyvärr och försökte rökförgifta oss hela kvällen, men vi klarade oss (däremot behövde jag vädra allt jag hade med mig i några dagar efteråt).
Jag har egentligen inget vettigt att skriva om, förutom att jag är förkyld, för det är jag faktiskt. punkt.
Igår kväll var jag och Sofie på sminkkurs. I goodiebagen som medföljde var de snälla nog att slänga med ett papper och en penna, gissa vilka som satt och antecknade för glatta livet. Inte var det vi inte...eller jo. haha, jag känner mej så rastlöst dryg idag, det kan bero på kaffet, det har den effekten på mej.
I helgen kommer brorsan, hans sambo och deras två barn, kevin och Linus, hit. Jag kommer inte få en lugn stund, favorit faster å allt. ...dock är Linus rädd för mej. skitunge, fast han är söt så det väger upp.
I övrigt känner jag mej väldigt peppad för framtiden, har diverse spännande saker inplanerade och skolan känns inte ohanterlig för tillfället. Notera för tillfället, det varar aldrig, plötsligt står man där med 3 inlämningar, 5 prov och 4 labbrapporter som ska in dagen efter. ååh skit, insåg just att jag har fysikprov nästa vecka, värsta ämnet någonsin.
Nämen ska man ta och vara lite tacksam kanske? Tacksam för att jag har så många möjligheter i mitt liv och att oftast är det enda som står i vägen jag själv och min inställnig. Det blir vad man gör det helt enkelt.
Och med de sista visdomsorden säger jag adjö. äh, slänger in lite låt-tips också!
För några veckor sedan gjordes det en mysig höstbrasa i vår fårhage.
En spegel inköptes till mitt rum, 150 kr på erikshjälpen.
Förra helgen var det paaarty, kan lugnt säga att det var en händelserik kväll.
Igår fyllde jag 17 år. Fina Adiiiina hade bakat muffins till mej, p.g.a. brist på ljus fick jag en dansk flagga och ett sugrör till dekoration. Om du frågar mej var det mycket vackert.
Idag är det fredag. Viiilket innebär en kort dag i skolan, så nu sitter jag hemma och invätar att min storebror ska svänga förbi och säga hej och senare ikväll kommer Elin, Sofie, Adina, Jonathan och Rickard hit för att umgås och fira. Det går ryckten om att det kommer vara en chokladfontän inblandad...
Sluta tänk på hur du ska uppföra dej/reagera/vara. Det finns inget rätt eller fel för vem du är, du är okej som du är vilket betyder att du får vara hur du vill!
Att gå sista året på gymnasiet är verkligen en annorlunda upplevelse mixen av brutal prestationsångest, stress och skoltrötthet blod, svett och tårar, du vet allt det där samtidigt som man känner en fruktansvärd förväntan och iver för framtiden
Nog skulle jag kalla oss naiva, vi som tror att livet efter skolan blir bättre, ljusare men lite naivitet är bra tror jag håller hoppet uppe när man egentligen fått nog och precis som Anna sa till mig igår det blir ju faktiskt bättre, det är inget påhitt
Angående det där med att man är stark när man står på egna ben - visst är det väl himla sant. Men om jag ska utgå ifrån mig själv så måste jag påpeka att det finns en skillnad på ensamhet och ensamhet. Är jag ensam har jag mer mod och vågar enklare lära mig att stå på egna ben och gå min egen väg. Det är så mycket svårare när det hela tiden finns folk som ser på, betraktar och som helt oskyldigt har sina egna tankesätt och personligheter som omedvetet väger som bly på våra ryggar.
De starkaste för mig är de som trots människor omkring dem vågar göra vad de tror på.
(Men glöm för allt i världen bort att det är okej att vara svag)
Enligt mej är den frågan omöjlig att fullständigt svara på. Men samtidigt är svaret en viktig del för att kunna ta bra beslut i livet. Om vi inte vet vad som gör oss till dem vi är hur ska vi då kunna ta stora beslut? Hur ska vi då kunna veta vilka beslut som passar oss som person och kommer att göra oss lyckliga?
Jag tror visserligen att vi får en del av svaret när vi fattar fel beslut och får uppleva konsekvenserna av det. Men det känns ibland omöjligt att navigera sej i beslut som påverkar ens tillvaro när man inte vet vad man vill, för man vet inte riktigt vad man vill få ut av det.
Som tur är brukar vi alla fall veta vad vi inte vill ha och det är, som sagt, ett steg på vägen. Visst känns det läskigt att kasta oss ut i nya upplevelser, men det är ju trots allt i okänd terräng som vi utvecklas.
Kärlek är när vi gång på gång hjälper de i vår omgivning trots att deras (och våra egna också för den delen) brister gör dem outhärdliga. När vi går med på att göra något, inte för vår egen skull eller vinst, utan enbart för att vi bryr oss om den vi hjälper.
Jag, Jonathan och Rickard hade köpt med oss fika att bjuda på under kvällen.
Det var mycket fnissande och gapskrattande. Mina vänner är så fina, jag blir så himla himla glad av dem. Det faktum att fyra så pass olika människor ändå passar så bra ihop, det är oslagbart.
Grabbarna åkte hem runt halv tre medan jag och Anna övernattade. Kaminen krånglade tyvärr och försökte rökförgifta oss hela kvällen, men vi klarade oss (däremot behövde jag vädra allt jag hade med mig i några dagar efteråt).
