Döden är inte något som vanligtivs skrämmer eller bekymrar mej, men på sistonde har jag haft ovanligt mycket kontakt med den. Visst, den skrämmer mej inte nu heller, men jag har insett att det läskiga är att bli lämnad kvar. Att vara medveten om någons totala frånvaro, att det inte längre är en möjlighet att ses igen, inte på denna jord.

 

Jag tänker på allt jag ser och upplever och hur han aldrig kommer uppleva eller se något igen. För mej innebär döden att kroppen och själen skiljs åt. Hans kropp kommer aldrig att uppleva den här sommaren, hans kropp kommer inte få hålla om dem han älskar och hans kropp kommer aldrig gå ut gymnasiet. Vad hans själ beträffar hoppas jag att han hittar ro bortom allt mörker som avslutade hans liv.

Vissa stör sej på att vi minns de döda som mycket bättre personer än de kanske var, jag tycker det är fint. Det visar att det är trots allt det goda som berör oss mest, det är det som vill dröja sej kvar efter döden.