Jag ser på min bokhylla som är belammrad med böcker. Böcker som jag flera gånger skummat igenom baksidan på och tänkt "åhh, vilka spännande historier att läsa!". Nu när jag kollar på dom kan jag inte riktigt få mej själv att beundras över historierna, inte heller vill jag uppleva dom. Det enda jag vill just nu är att skriva min egna historia, komma ut i världen och faktiskt leva lite. Komma bort från denna klaustrofobiska tillvaro.
Det gör så ont att se människor man tycker så himla mycket om leva en lögn. Att se dem leva i tron att de inte kan, att de inte är lika bra som andra. När man själv ser det så väl. När de är dessa människor som är de bästa man har, och så vet de inte om det själva.
Jag är en person som uppskattar ensamheten. Jag föredrar kravlösa helger då man kan sova hur länge man vill och strunta fullkomligt i att vara produktiv. Om man nu inte vill vara produktiv, då lymlar blir det fart.
Kvällens planer gick i stöpet, men jag vänder på det hela och ser till att jag mår så himla bra ändå. En lång härlig dusch, hårinpackning, raka benen för första gången sen mitten av sommaren, fotbad, fika och film. Så ska det se ut. Bakade även småkakor idag, mina favoriter.
Och jag måste medge att kvällar som denna är det som gör mig sådär pinsamt glad och får mig att vilja leva livet ända ut i fingerspetsarna, tills hela jag exploderar och svävar runt i miljontals partiklar utspridda runtom hela världen. Det är som att världen faktiskt stannar upp och påminner mig om den jag är och vad jag vill. Sånt som är så himla lätt att glömma bort när man spenderar fem dagar i veckan i en skola där man inte vill vara. Tack, lördagar. Tack för att ni blåser liv i mig.
Jag saknar dej. Jag saknar dej så otroligt mycket att det gör ont. Som jag har gråtit över dej, hur många tårar har jag inte gråtit för din skull? Och hur många har jag inte hållit tillbaka fast de bränt så intensivt i mina ögon? Fast klumpen i halsen gör det svårt att prata har jag lett.
Jag förvånas fortfarande över hur ont det gör. Jag minns ett löfte jag gav både mej själv och dej en tid efter att du dött, jag lovade att aldrig mer gråta för din skull. Eftersom du inte skulle vilja göra mej ledsen. Dessutom är du ju på en bättre plats nu.
Men det spelar ingen roll hur många löften jag avlägger, tröstande tankar eller logiska resonemang jag har. Det kommer alltid vara färskt, det kommer alltid göra ont. Det är bara naturligt när man mister någon man älskar.
Jag är usel på att lita på andra. Jag föreställer mej alltid att det värsta ska hända.
Jag hatar när jag framstår som svag för då måste jag lita på att någon annan ska vara stark åt mej.
Däremot har jag en fantastisk rätt och fel känsla. Även om jag är tuff/bitter ibland så är jag otroligt empatisk och sympatisk. Missförstådda och annorlunda ting har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag är vacker. Fast det ser jag inte alltid. Jag är ambitiös och respekterar regler, och jag hanterar ansvar utmärkt.
Jag ser det fina i det fula och det fula i det fina.
Ibland gör jag saker bara för att man inte brukar göra det. För att bevisa att jag inte är fånge av vardagliga rutiner.
Jag är kreativ och längatr efter att få uttrycka det. Men försöker jag tvinga fram min kreativitet blir det inte rätt.
När jag var liten hade vi en barnbok i bokhyllan i mitt rum - "Min syster än en ängel". En charmerande liten bok som såhär i efterhand känns väldigt tragisk. Den handlar om en grabb med blont hår som klär ut sig till en tjej och låtsas att det är hans syster. Jag kommer inte ihåg någonting mer från boken men med titeln i åtanke så antar jag att killen har en syster som dog antingen i födseln eller under senare år. Den här boken fick min syster när hon var liten, jag skulle gissa på 4-5, i syfte att få henne att förstå vad hennes familj gått igenom. Och med tiden fick ju jag läsa den också, och insåg att jag egentligen skulle ha haft två äldre systrar.
Jag kommer ihåg kompisböckerna som alla gick och bar runt på, där man bad sina vänner skriva om sig själva. Jag minns att man skulle fylla i hur många syskon man hade. Där skrev jag alltid "2 (1 = död)". För det kändes ju så respektlöst att bara skriva ner hon som var vid liv, som om det var det ultimata kravet.
Min syster dog alltså i mammas mage, strypt av navelsträngen, ett år innan jag föddes. Vi har aldrig träffats, och hade hon klarat sig så hade inte jag funnits. Hör ni hur knäppt det låter? Jag har en syster jag inte känner och hade hon levt så hade inte jag gjort det. En sådan makalöst absurd tanke.
Jag kan inte föreställa mig hur det känns för de människor som under sin uppväxt förlorat ett syskon eller någon annan familjemedlem. Jag kan inte föreställa mig den typen av smärta och sorg. Tack Jesus för det. Men när man idag kollar på kalendern, 18 september, och inser att Lisa idag skulle ha fyllt 19 år, då knyter det ändå till i magen.
Druckigt lyx-kaffe i lusthuset och skrivit på svenska inlämningen
Ritat
Städat en toa
Rensat ut familjens skor (som har luggit i en stor hög i hallen på senaste tiden) med mamma
Trots detta känns det som om jag inte har gjort ett skvatt. Denna förbannade helg-rastlösheten alltså! Jag är aldrig riktigt nöjd med att bara lulla runt hemma. Jag vill ut och göra saker, men oftast är jag fast hemma p.g.a.
*Brist på ideér
*Ingen skjuss
*inget sällskap
Just nu önskar jag mej bara bort till en framtid där jag har egen bil och körkort, vilket skulle ge mig friheten att sticka iväg dagar som denna. ugh, livet.
Vår sista kväll i lägenheten spenderade vi, som nämnt i vårt första inlägg, på vårt älskade tak. Det var så svårt att säga hejdå till vår fina uteplats, men ett så himla bra sätt att ta avsked på. Denna utsikt över utkanten av byn kommer vi inte få se från samma perspektiv på ett bra tag. Att få titta ut över husen och alla bilar som passerar. Kanske inte den vackraste vyn, men det var vår vy.
Varken jag eller Anna är särskilt kamerakunniga, men jag tycker inte det spelar någon stor roll hur skickliga fotografer vi är, faktiskt. Allt vi bad om var ju att få bevara några minnen.
Denna flock med fåglar kom flygandes över oss, så häftigt att se på nära håll.
Efter detta blev det lite för mörkt för att fota, så vi avrundar med en bild på den vackra skymningen.
Ikväll gick mamma och jag ut i skogen, vi pratade om framtiden, skolarbeten och hästar. Mycket mysigt.
Jag kan inte annat än att förundras över att en sån vacker natur befinner sig alldeles utanför min dörr. Tio minuters promenad så är man uppe på ett berg med makalös utsikt över en sjö, några gårdar, lägre berg och såklart massor av träd som börjar anta höstens dova nyanser. Yttligare tio minuter så står man mitt ibland träden, då och då blåser en försiktig bris ner några gula löv från kala grenar.
Och efter denna översdos av skönhet får man gå in och ta en kopp thé medan bekymmer får lämna plats åt lyckligare tankar.
När man väl bestämmer sig för att städa kan det bli så himla mysigt, iallafall när man har slutresultatet rätt framför näsan. Jag har äntligen packat upp i stort sett allt från flytten, rensat kläder, sorterat småprylar och dessutom städat undan vår loppis som vi hade på gården idag. Att det dessutom var riktigt sommarväder ute var inget man fällde tårar över. Alltså... Det är hösten och all dess magi som får mig att överleva, ladda upp igen och få ny motivation - det är en sådan balans mellan produktivitet och överflödigt mys.
Nu tänker jag göra mig en kopp te och se på ett avsnitt av Twisted innan jag somnar, för att liksom låta mig själv vila ut inför den kommande skolveckan.
Igår natt åkte vi iväg på midnattsloppis, Jag, Adina, Jonathan och Rickard. Helt magiskt vare! Stjärnklar himmel, vägen var kantad av marshaller, själva loppisen låg mitt ute i skogen och i sjön som låg intill vägen lystes små bryggor upp av ännu fler marshaller.
Efter att vi kände oss färdiga på loppisen drog vi till Edsbyn där vi slöt upp med några andra och körde bil-kurragömma. Tänk så spännande det kan vara att sitta i en kolsvart bil och vänta på att ett par billysen avslöja ens gömställe!
Såå party på fredagen och mys på lördagen, och idag då? jo, idag har jag slappat med serier, ätit ute och solat! Härmed förklarar jag denna helg otroligt lyckad!
Här kommer några taskiga mobilbilder på mina loppis fynd:
Detta bord passade perfekt brevid min fotölj! (se nästa bild)
Jag hade turen att hitta en världskarta för 30 kr! Jag som trodde det var omöjligt att hitta en hyfsad sådan som dessutom är billig!! Det är lite svårt att se storleken på bilden men jag kan säga att den är alldeles lagom.
Igår var kaos, men ändå inte. Hände mycket sjukt och roligt, men också en del oigenomtänkta handlingar som kommer få konsekvenser. Men Yååålo som kidsen säger. Det som har hänt har hänt, och folk kommer tro saker om dej oavsätt hur du beter dej.
Vi har som sagt skapat många roliga minnen att skratta åt, fy vad knäppa vi var.
Framåt läggdags kom naturelev i mej fram, jag drömde, fast jag sov inte riktigt, att min fylla var en ekvation i ett bråk som måste förenklas så att man kunde dividera bort den. Phju, dessa polynom har verkligen satt sej i huvudet nu!
Nu ska jag ägna resten av dagen till att kolla på någon ytlig serie, bara ligga och slappa och försöka att inte tänka så mycket. Det har varit efterlängtat!
Blir så glad när man kan skriva musik. Jag har så många idéer, så många visioner. Nu fick jag ett ryck och blev så himla sugen på att skriva en ny låt. Hoppas det går för sig. Och så ber vi en bön att mitt giftiga bekräftelsebehov ska försvinna ur mitt liv så jag kan skriva musik utan begränsningar.
När man är helt slutkörd och småsjuk och bara vill hem och göra absolut ingenting, då är det så himla skönt att stoppa hörlurarna i öronen och lyssna på världens vackraste Mumford & Sons. Det finns knappt något bättre, musik när den är som bäst. Så galet genialt.
Rädslan att inte räcka till. Ilskan över att man alltid borde få räcka till, no matter what.
Dagen innan ett prov då alla andra tar tillfället i akt och pluggar järnet, eller så kan de redan allt.
Dagen innan ett prov då jag känner att jag inte orkar eller kan, jag vet att jag kan men problemet är att jag är så osäker. Och även om jag kan det kan det bli fel innan det blir rätt.
Matte har alltid varit något av ett problem för mej, jag har så löjligt lätt för att röra ihop någonting en gång och sen får jag för mej att jag inte kan. En uppgift kan total rasera den där känslan av att man har koll på läget, och har man ingen som kan hjälpa en, ja vad gör man då.
Jag har en dum rädsla att jag inte är lika duktig som alla andra, som om det går att avgöra. Alla är olika bra på vissa områden, och på vissa tankesätt. Alla har perioder då det går bättre eller mindre bra.
Anna du måste acceptera att du inte kan allt. Men försöka förstå kan du åtminstone.
Kraaaasch, så gick det år skogen med fredagsplanerna och jag är ytters tveksam att vi kommer ha speciellt kul imorgon.
I övrigt har jag varit överjordiskt trött idag, och imorgon har vi vårt första matteprov, wihoo. Jag vet inte riktigt hur jag ska finna viljan att plugga ikväll eftersom *överdramatisk* alla mina hopp och drömmar har korssats. Och mitt hår har ballat ut.
Men man ska ju öva på att vara positiv sägs det, så här kommer en lista på saker som gör mej glad i detta nu!
Imorgon ska jag på första mötet inför utbytesprojektet som är i vår
Det är 35 dagar kvar tills jag fyller år
Mina naglar glittrar
Mitt ny-omgjorda rum
Det faktum att jag har träningsvärk för första gången på evigheter
När hösten kommer blir jag alltid minst 37 gånger mer taggad på förändring än vanligt. Det känns liksom som att hösten är den egentliga starten på året, då man kan passa på att ändra precis vad man vill. Carpe diem osv osv. Därför spenderade jag hela eftermiddagen på mina vänners nyöppnade frisörsalong. Det var så himla fint att uppleva; så fina människor, fin miljö och fina konversationer. Och efter timtal i frisörstolen har jag nu genomgått en total makeover. Det känns bra. Ovant. Nytt.
Josörru! Nu har jag som mål att bli av med mitt sockerberoende IGEN. Det är otroligt lätt att vara duktig, tills man inte orkar längre.
Handlade nyttigt och gott mellanmål idag, bananer, youghurt och mörkchoklad. Detta känns bra! Jag vet att om jag ser till att äta något nyttigt istället för något sött när jag är småhungrig så mår jag mycket bättre. Helst skulle jag vilja köra ca ett gympass i veckan också, men tyvärr blir det svårt att klämma in. Men ut och gå/springa kan jag, och det är just vad jag ska göra nu! höres.
Fy vilken bra dag! Och den ska få fortsättas med det sensate Top of the lake (rekomenderas!!) avsnittet och lite thé.kanske en kaka också. och en smula höst-uppskattning.
I övrigt vill jag påpeka hur härligt det är när man ser fram emot något. Det ger en den där extra engergin i vardagen, det där lilla extra som gör att man orkar med det tråkiga. Så mitt tips till dej är att planera in något lite speciellt inom en snar framtid, om vardagsorken tryter.
Snart står vi i ett badrum och peppar och piffar. Snart pratar vi lättsamt om kvällens förväntningar och planer. Snart dansar vi till den ytliga musiken. Snart släpar vi lyckligt våra sömntunga kroppar hem. Snart glömmer vi alla våra bekymmer, men bara för en kväll.
Pust! Jag kan inte för världen förstå varför jag valde natur! Hur kan man ens ha ett liv när det finns en konstant ström av läxor i naturämnen + alla de övriga ämnerna! Ibland undrar jag om jag ens är den sortens person som orkar med sånt här, sen kommer jag ihåg att det inte finns något annat jag skulle kunna tänka mej att plugga. Så jag får väl stå ut i 1 år och 9 månader till, sen kan jag bli vad fan jag vill.
Dock har jag ingen som helst aning om vad jag vill göra med livet. De enda drömmarna jag har just nu är att bli kär. Det är iofs. inte så illa det heller, kärlek är alltid ett fint mål med livet.
Ja, då står jag här på ruta ett. Samma gamla vardag, samma gamla rutiner. Fast nu räcker det inte längre, allt har blivit så in i bomben trist. Jag skulle ha gått första dagen i skolan, sen jag flyttade hem, idag Så blev det inte riktigt, då jag vaknade inatt med en övervälmande känsla av att jag skulle spy. Lyckligtsvis kom min envishet till nytta och jag vägrade spy med ren viljekraft. Jag hatar att kräkas. usch. Så nu ligger jag här i min säng och kollar ut på världskartan som hänger på väggen. Försöker på nått vis distrahera mej själv från de enorma skuldkänslor jag känner när jag missar skolan, jag vet ju att man knappt har råd att missa en enda dag om man går andra året på natur. MEN jag kan inte göra så mycket åt det nu förutom att plugga, så jag tar och avslutar detta inlägg med en lite pepp innan jag sätter igång med matte, fysik och svenska!
Vi sitter i Annas sovrum med en oroväckande känsla i våra magar. Nu är det liksom över. Tillbaks på ruta ett. För imorgon flyttar vi hem igen.
I januari började vi på allvar planera ett helt nytt kapitel i våra liv - att flytta hemifrån. Vi visste redan att det var fruktansvärt svårt och vi visste att det inte skulle vara permanent. Men vi kämpade för att få vår vilja igenom, sparade flitigt våra extraslantar, lyckades hitta ett tre-dagars inventeringsjobb, kontaktade människor och bad varje dag att det på något sätt skulle lösa sig. Och löste sig, det gjorde det tillslut. För den första juni stod vi helt euforiska med varsin hemnyckel i händerna och möbler i hela vardagsrummet.
Men nu har tre månader gått och vi har bara några enstaka timmar kvar. Vad gör man då? Hur gör man för att hålla sig levande? Hur behåller man inspirationen, motivationen och kreativiteten? Vi bestämmer oss för att ta vara på varenda sekund. "Ta på dig varma kläder och något att sitta på", och så klättrar vi ut genom Annas sovrumsfönster och sätter oss ute på taket och tittar ut mot byn. Och medan vi sitter där hinner solen gå ner och stjärnorna dyker upp en efter en tills vi tillslut är omgivna av ett glittrande mörker.
Vi kan inte avsluta kapitlet utan något nytt som väntar på oss när vi återvänder hem. Så vi bestämmer oss för att starta en gemensam blogg. Kanske låter det blekt, men det är stort på sitt sätt. Här kan vi uttrycka oss, utveckla vårt skrivande och helt enkelt känna att vi har en kreativ avlastningsplats.
Så hur gör man för att hålla sig levande? Man hittar något man brinner för och bestämmer sig för att vandra rätt in i elden.
