Jag skulle ligga på en strand och beundra horisonten. Jag skulle ta med mej mina vänner ut och dansa. Vi skulle kasta glitter och dricka rosa drinkar. Jag skulle hångla med en främling bara för att.

Jag skulle göra något stort, uppleva något nytt, göra någonting jag inte riktigt vågar. Jag skulle tända en gnista och skapa en glöd som håller mej varm. Jag skulle skita i ansvar och förväntningar, jag skulle lita på mej själv och gå efter hur jag känner. Jag skulle göra allt det här och lite till, kanske kan jag då kolla tillbaka på livet och tänka: "det här var allt annat än grått!".

Här var det långa meningar! 

Jag drar mej för att acceptera att jag är tillbaka till alla måsten, snälla bara en liten stund till! Men jag vet att jag måste bita i det sura äpplet och komma in i vardagslunken där det inte finns plats för palmer och ananaser, utan bara uppsatser, prov och inlämningar. Usch.

Idag är det fredag och vi slutar tidigt. Jag borde försöka plugga lite idag, får se hur det går. 

För tillfället njuter jag av mitt nystädade och otroligt mysiga rum. Idag är en sån dag då jag bara blir trött och rastlös på allt. Får se om jag kan göra nå roligt av det som finns kvar av dagen eller om jag bara ska lägga mej tidigt och hoppas att världen känns lite snällare imorgon.

Två veckor kändes som en livstid, på ett bra sätt. Nu sitter jag här hemma i Sverige och det känns mer overkligt än någonsin. Bara igår befann jag mej i en helt annan värld. En värld där de ser på saker annorlunda, tänker olika och har helt andra vardagliga upplevelser än vad jag är van vid. Självklart romantiseras min vistelse i Sri Lanka av att jag hade ledigt från alla måsten ett tag och fick bara vara, men jisses vilket underbart ställe!

 

Jag märker hur tidspräglad vår vardag här i norden är, allt ska vara tidseffektivt och att vänta är det värsta som finns! I Sri Lanka fanns det sällan klockor uppsatta på offentliga platser, om en frågade om tiden fick en inte alltid ett svar. Det var inte lika viktigt med tid, folk tog sin tid att göra det de skulle, ingen brådska. 

Enligt min upplevelse är Sri Lanka ett land med mycket öppna människor, de drar sej inte för att fråga folk på gatan hur de mår eller vad de ska göra idag. Att småprata med främlingar var inget onödigt ont som det ofta ses som här i Sverige. 

Det är också ett land som jobbar för att bygga upp sig själv efter år av inbördeskrig. Fattigdom och dåliga förhållanden är något en stöter på betydligt oftare än hemma. I början gjorde det mej otroligt obekväm som turist, att veta hur jag har det jämfört med dem fick det att knyta sej i magen varje gång. Chocken dämpades med tiden men obehaget hänger kvar. Det får en att känna sej hemskt maktlös, trots att jag inte är den förtryckta, att inte kunna ifrånsäga sej sin position. Jag kanske inte kan dela med mej av min välfärd i sån stor grad att det gör en övervägande skillnad, men jag kan få se hur det är med egna ögon. Det blir ruskigt verkligt när en ser fattigdom på nära håll, det blir mer verkligt för oss som inte kan föreställa oss hur det livet är. Jag tror att det är hemskt nyttigt att se det, att känna hur brutalt orättvist och just verkligt det faktiskt är, att det händer på riktigt. Det ger motivation till att faktiskt göra något, att hitta vägar till förändring och sätt att hjälpa. 

Jag gjorde ingen drastisk insatts men jag valde att donera pengar till det barnhem, Fridsro, som vi besökte (där våra vänner till familjen är väldigt engagerade och jobbar). Dessa pengar ska gå till att inhandla böcker till barnens ganska nyöppnade bibliotek. Eftersom jag själv tycker så mycket om att läsa och vet hur stor inverkan det kan ha på ens liv känns det mycket betydelsefullt att få lägga pengar på just det.

 

Det har varit en underbar resa och redan innan jag åkte längtade jag tillbaka. Jag hoppas att det blir många fler resor till Sri Lanka för min del. Som avslut lägger jag upp några bilder på det tropiska landet som jag aldrig kunde stirra sej mätt på.