De senaste dagarna har jag blivit besatt av mitt nu- och framtida liv, samt åter igen kommit till insikt om den sanna nattmänniskan jag är. Det är inte så konstigt man blir deprimerad av att leva på daglig rutin, jag behöver liksom ligga vaken till halv fyra på morgonen och lyssna på musik, skriva och låta hjärtat banka. Jag kan inte vakna sju på morgonen och låtsas att jag får någonting gjort. Och jag blir arg över att jag fungerar på det viset.

Mest arg blir jag på de som inte lyssnar, de som inte vill förstå. De som säger att man borde vara tacksam och bita ihop. Och det ganska man borde, att vara tacksam är någonting hemskt viktigt att ta med sig i livet, men om folk bara kunde förstå att det inte är så enkelt. Att låtsas som ingenting är att ljuga mot mig själv, som att bli spottad i ansiktet gång på gång på gång, för man låter inte sig själv stå för sina egna åsikter. Om man ständigt ska försöka banka in i huvudet att det finns de som har det värre och att ens egna problem inte är tillräckligt stora, då svider det till i mig, för då har man på något vis förlorad respekten för sig själv som individ vilket absolut inte är okej. Det är skriveriet fick en oväntad vändning jämfört med vad jag planerat från början. Men men, avrundar kvällens inlägg med att citera Bo Kaspers Orkester: