Halloj!

Idag var det en kille i min klass som frågade om någon var feminist. en aning spydigt och jag vet att han har en "manshatarsyn" på feminism. Jag tänkte svara men jag gjorde det inte. Jag tänkte säga "ja, jag är det. vadå är inte du?!" och om han sa nej tänkte jag säga "så du tycker alltså inte att kvinnor ska få samma rättigheter som män?"
Men jag bara gjorde det inte, jag tänkte "äh jag vill inte behöva argumentera varför jag tycker såhär. Han är säkert en sådan som inte tror på att feminism betyder jämställdhet"
Men va fan sa jag inget för! Jag är ju feminism! och det är absolut inget ofattbart eller udda att vilja ha lite förbannad rättvisa i samhället. Jag ska inte behöva framstå som någon irriterande tjej som jämt ska "bråka" bara för att jag inte håller med om samhällets syn på kvinnor och män.
Samtidigt insåg jag hur feg jag är med att slänga iväg frasen "ja, jag är feminism."
Det är hemskt att jag känner mej rädd inför detta. Men hädanefter när jag överväger att säga något kan jag kolla tillbaka på detta ögonblick och minnas hur frustrerad jag kände mej efteråt. Även om han som frågade hade försökt med något slags förtryck för att inte behöva lyssna är det värt det. För många saker står still på grund av rädslan för att uttrycka sina åsikter.

ha en fin fortsatt måndag.