Känslan av lättnad och gråtfärdig lycka när man ser ljuset och känner hoppet i kroppen. Tack och lov!

Det är så himla mycket ångest, hela tiden. Det är så mycket prestationer, så mycket brottning och krig med sig själv. Man är inte bra nog, inte vacker nog, har inte självförtroende nog. 

Men sen ser man helt plötsligt ljuset, världens finaste överraskning. Och man vet att man kan göra så mycket med sitt liv, man är kapabel till så mycket, det finns så många anledningar att ha hopp och tålamod. Det är så hela själen bankar och jublar för den vet att nu lymlar kan jag ta mig någon vart.

Framtiden är inte hopplös, och man kan bli så mycket och vara med om så mycket. Inspirationen kommer komma tillbaks, även om man befinner sig mitt i novembermörkret.