Jag saknar dej. Jag saknar dej så otroligt mycket att det gör ont. Som jag har gråtit över dej, hur många tårar har jag inte gråtit för din skull? Och hur många har jag inte hållit tillbaka fast de bränt så intensivt i mina ögon? Fast klumpen i halsen gör det svårt att prata har jag lett.

Jag förvånas fortfarande över hur ont det gör. Jag minns ett löfte jag gav både mej själv och dej en tid efter att du dött, jag lovade att aldrig mer gråta för din skull. Eftersom du inte skulle vilja göra mej ledsen. Dessutom är du ju på en bättre plats nu.

 

Men det spelar ingen roll hur många löften jag avlägger, tröstande tankar eller logiska resonemang jag har. Det kommer alltid vara färskt, det kommer alltid göra ont. Det är bara naturligt när man mister någon man älskar.