När jag var liten hade vi en barnbok i bokhyllan i mitt rum - "Min syster än en ängel". En charmerande liten bok som såhär i efterhand känns väldigt tragisk. Den handlar om en grabb med blont hår som klär ut sig till en tjej och låtsas att det är hans syster. Jag kommer inte ihåg någonting mer från boken men med titeln i åtanke så antar jag att killen har en syster som dog antingen i födseln eller under senare år. Den här boken fick min syster när hon var liten, jag skulle gissa på 4-5, i syfte att få henne att förstå vad hennes familj gått igenom. Och med tiden fick ju jag läsa den också, och insåg att jag egentligen skulle ha haft två äldre systrar.

Jag kommer ihåg kompisböckerna som alla gick och bar runt på, där man bad sina vänner skriva om sig själva. Jag minns att man skulle fylla i hur många syskon man hade. Där skrev jag alltid "2 (1 = död)". För det kändes ju så respektlöst att bara skriva ner hon som var vid liv, som om det var det ultimata kravet.

Min syster dog alltså i mammas mage, strypt av navelsträngen, ett år innan jag föddes. Vi har aldrig träffats, och hade hon klarat sig så hade inte jag funnits. Hör ni hur knäppt det låter? Jag har en syster jag inte känner och hade hon levt så hade inte jag gjort det. En sådan makalöst absurd tanke. 

 

Jag kan inte föreställa mig hur det känns för de människor som under sin uppväxt förlorat ett  syskon eller någon annan familjemedlem. Jag kan inte föreställa mig den typen av smärta och sorg. Tack Jesus för det. Men när man idag kollar på kalendern, 18 september, och inser att Lisa idag skulle ha fyllt 19 år, då knyter det ändå till i magen.