Behöver bara lätta på hjärtat och berätta om vad jag fått upplevt idag. Jag var nämligen på cellgrupp nu ikväll med fem übermysiga tjejer. Och tjejen som vi var hemma hos hade ett så makalöst hem så jag tror det är omänskligt, aldrig förut har jag varit i ett hem med så mycket charm på så pass liten yta. En liten bod, en etta, ute i skogen. Turkosa stolar, gamla grytor med blommigt motiv och en liten tramporgel bredvid sängen. Värmeljus överallt och kanelte tillsammans med nybakt bröd. Jag är helt blown away. Världens. Vackraste. Lya.

För några veckor sedan åkte the fantastic four till skogs för att umgås i Annas stuga. Miljön där är så obeskrivlig, jag tappar andan varje gång vi är där. Mitt ute i ingenstans och en gråtfin utsikt över den lilla sjön. Vi gick ner till bryggan på kvällen och blev som förhäxade av vattnet som reflekterade hela himlens stjärnor. Det var som att stå mitt i vintergatan, fullkomlig förundran och förskräckt på samma gång. 

Jag, Jonathan och Rickard hade köpt med oss fika att bjuda på under kvällen.

Jonathan berättade sagor för oss tills vi somnade, intryckta mot varandra i trånga sängar. Och på det viset fortsatte natten. Vi sov i omgångar, medan de som var vakna lyssnade på P3. Det vackraste var när de andra hade somnat, medan jag var vaken och lyssnade på Capital Cities's Safe and sound, och slukade hela situationen så gott jag kunde. Kugnet, mina vänners djupa in-och utandningarna, det nyvakna tillståndent som fick mig att vilja somna om men inte vågade riskera att missa en enda sekund av ögonblicket.

Det var mycket fnissande och gapskrattande. Mina vänner är så fina, jag blir så himla himla glad av dem. Det faktum att fyra så pass olika människor ändå passar så bra ihop, det är oslagbart.

När jag gick ut ur stugan för att gå på toa stod jag ett bra tag och lät allting stanna upp. Lyssnade på tystnaden och tänkte att det är såhär livet ska vara.

Grabbarna åkte hem runt halv tre medan jag och Anna övernattade. Kaminen krånglade tyvärr och försökte rökförgifta oss hela kvällen, men vi klarade oss (däremot behövde jag vädra allt jag hade med mig i några dagar efteråt).

 

 

Att gå sista året på gymnasiet är verkligen en annorlunda upplevelse
mixen av brutal prestationsångest, stress och skoltrötthet
blod, svett och tårar, du vet
allt det där
samtidigt som man känner en fruktansvärd förväntan och iver
för framtiden

Nog skulle jag kalla oss naiva, 
vi som tror att livet efter skolan blir bättre, ljusare
men lite naivitet är bra tror jag
håller hoppet uppe när man egentligen fått nog
och precis som Anna sa till mig igår
det blir ju faktiskt bättre,
det är inget påhitt

Angående det där med att man är stark när man står på egna ben - visst är det väl himla sant. Men om jag ska utgå ifrån mig själv så måste jag påpeka att det finns en skillnad på ensamhet och ensamhet. Är jag ensam har jag mer mod och vågar enklare lära mig att stå på egna ben och gå min egen väg. Det är så mycket svårare när det hela tiden finns folk som ser på, betraktar och som helt oskyldigt har sina egna tankesätt och personligheter som omedvetet väger som bly på våra ryggar.

De starkaste för mig är de som trots människor omkring dem vågar göra vad de tror på.

(Men glöm för allt i världen bort att det är okej att vara svag)

Hur får man någon att förstå? 

Jag är en person som uppskattar ensamheten. Jag föredrar kravlösa helger då man kan sova hur länge man vill och strunta fullkomligt i att vara produktiv. Om man nu inte vill vara produktiv, då lymlar blir det fart.

Kvällens planer gick i stöpet, men jag vänder på det hela och ser till att jag mår så himla bra ändå. En lång härlig dusch, hårinpackning, raka benen för första gången sen mitten av sommaren, fotbad, fika och film. Så ska det se ut. Bakade även småkakor idag, mina favoriter.

Och jag måste medge att kvällar som denna är det som gör mig sådär pinsamt glad och får mig att vilja leva livet ända ut i fingerspetsarna, tills hela jag exploderar och svävar runt i miljontals partiklar utspridda runtom hela världen. Det är som att världen faktiskt stannar upp och påminner mig om den jag är och vad jag vill. Sånt som är så himla lätt att glömma bort när man spenderar fem dagar i veckan i en skola där man inte vill vara. Tack, lördagar. Tack för att ni blåser liv i mig.

När jag var liten hade vi en barnbok i bokhyllan i mitt rum - "Min syster än en ängel". En charmerande liten bok som såhär i efterhand känns väldigt tragisk. Den handlar om en grabb med blont hår som klär ut sig till en tjej och låtsas att det är hans syster. Jag kommer inte ihåg någonting mer från boken men med titeln i åtanke så antar jag att killen har en syster som dog antingen i födseln eller under senare år. Den här boken fick min syster när hon var liten, jag skulle gissa på 4-5, i syfte att få henne att förstå vad hennes familj gått igenom. Och med tiden fick ju jag läsa den också, och insåg att jag egentligen skulle ha haft två äldre systrar.

Jag kommer ihåg kompisböckerna som alla gick och bar runt på, där man bad sina vänner skriva om sig själva. Jag minns att man skulle fylla i hur många syskon man hade. Där skrev jag alltid "2 (1 = död)". För det kändes ju så respektlöst att bara skriva ner hon som var vid liv, som om det var det ultimata kravet.

Min syster dog alltså i mammas mage, strypt av navelsträngen, ett år innan jag föddes. Vi har aldrig träffats, och hade hon klarat sig så hade inte jag funnits. Hör ni hur knäppt det låter? Jag har en syster jag inte känner och hade hon levt så hade inte jag gjort det. En sådan makalöst absurd tanke. 

 

Jag kan inte föreställa mig hur det känns för de människor som under sin uppväxt förlorat ett  syskon eller någon annan familjemedlem. Jag kan inte föreställa mig den typen av smärta och sorg. Tack Jesus för det. Men när man idag kollar på kalendern, 18 september, och inser att Lisa idag skulle ha fyllt 19 år, då knyter det ändå till i magen. 

När man väl bestämmer sig för att städa kan det bli så himla mysigt, iallafall när man har slutresultatet rätt framför näsan. Jag har äntligen packat upp i stort sett allt från flytten, rensat kläder, sorterat småprylar och dessutom städat undan vår loppis som vi hade på gården idag. Att det dessutom var riktigt sommarväder ute var inget man fällde tårar över. Alltså... Det är hösten och all dess magi som får mig att överleva, ladda upp igen och få ny motivation - det är en sådan balans mellan produktivitet och överflödigt mys. 

Nu tänker jag göra mig en kopp te och se på ett avsnitt av Twisted innan jag somnar, för att liksom låta mig själv vila ut inför den kommande skolveckan. 

Blir så glad när man kan skriva musik. Jag har så många idéer, så många visioner.
Nu fick jag ett ryck och blev så himla sugen på att skriva en ny låt. Hoppas det går för sig. Och så ber vi en bön att mitt giftiga bekräftelsebehov ska försvinna ur mitt liv så jag kan skriva musik utan begränsningar.

När hösten kommer blir jag alltid minst 37 gånger mer taggad på förändring än vanligt. Det känns liksom som att hösten är den egentliga starten på året, då man kan passa på att ändra precis vad man vill. Carpe diem osv osv. Därför spenderade jag hela eftermiddagen på mina vänners nyöppnade frisörsalong. Det var så himla fint att uppleva; så fina människor, fin miljö och fina konversationer. Och efter timtal i frisörstolen har jag nu genomgått en total makeover. Det känns bra. Ovant. Nytt. 

 

Vi sitter i Annas sovrum med en oroväckande känsla i våra magar. Nu är det liksom över. Tillbaks på ruta ett. För imorgon flyttar vi hem igen. 

I januari började vi på allvar planera ett helt nytt kapitel i våra liv - att flytta hemifrån. Vi visste redan att det var fruktansvärt svårt och vi visste att det inte skulle vara permanent. Men vi kämpade för att få vår vilja igenom, sparade flitigt våra extraslantar, lyckades hitta ett tre-dagars inventeringsjobb, kontaktade människor och bad varje dag att det på något sätt skulle lösa sig. Och löste sig, det gjorde det tillslut. För den första juni stod vi helt euforiska med varsin hemnyckel i händerna och möbler i hela vardagsrummet. 

Men nu har tre månader gått och vi har bara några enstaka timmar kvar. Vad gör man då? Hur gör man för att hålla sig levande? Hur behåller man inspirationen, motivationen och kreativiteten? Vi bestämmer oss för att ta vara på varenda sekund. "Ta på dig varma kläder och något att sitta på", och så klättrar vi ut genom Annas sovrumsfönster och sätter oss ute på taket och tittar ut mot byn. Och medan vi sitter där hinner solen gå ner och stjärnorna dyker upp en efter en tills vi tillslut är omgivna av ett glittrande mörker.

Vi kan inte avsluta kapitlet utan något nytt som väntar på oss när vi återvänder hem. Så vi bestämmer oss för att starta en gemensam blogg. Kanske låter det blekt, men det är stort på sitt sätt. Här kan vi uttrycka oss, utveckla vårt skrivande och helt enkelt känna att vi har en kreativ avlastningsplats.

Så hur gör man för att hålla sig levande? Man hittar något man brinner för och bestämmer sig för att vandra rätt in i elden.